Hjärtebarn

Jag fyllde den 9e och Robert fyller idag..det skiljer ju faktiskt bara 9 dagar på oss..

Jag vet egentligen inte om jag skall skratta eller gråta?

 30 år och hur långt har vi kommit?

Men inte heller vet jag hur långt jag önskar att vi kommit? Mer än att haft en liten hos oss då såklart..

Jag har nu kommit igång i jobbet igen, från och med juni så jobbar jag min fulla tjänst och än sålänge så känns det bra! Kämpigt mellan varven men bra!

I augusti planeras det att jag skall börja nedtrappningen på min antideprisiva medicin och funkar det som det ska så kan vi ansöka om hemutredningen i början av 2018..

Men det känns som en hel evighet dit..

Ibland funderar jag på om det någonsin kommer att gå, kommer vi ens bli godkända för att ta emot ett barn?

Finns det kanske en mening med att vi inte kan få egna barn? 

Hur länge orkar vi vänta och kämpa?

När familjen Teljemo startade hjärtebarn till förmån för att hjälpa oss att kunna nå drömmen om ett barn så var vi så hoppfulla så naiviteten tog över lite grann..

Tro mig jag hoppas och längtar än men med viss avhållsamhet mest för att skydda mig själv ifrån att än en gång hamna i besvikelsens grop, jag orkar inte ta mig upp ur en liknande deppresion igen..

Ja många tankar blir det emellan varven..

Men inte kan jag förmå mig att ge upp drömmen om att vi en dag skall vara en familj.. För visst måste vi väl ändå någongång kunna få uppleva det?..

Maria