Att stå vid sidan om vid ivfén
Hela resan genom våran ivf hittar ni i ett inlägg längre ner här i bloggen som min fru har skrivit.
Att stå vid sidan om och inte kunna avlasta henne i denna karusell har varit hemskt!
Som tex vid ägguttagen, inte nog med alla sprutor och tabletter som skulle tas inför det, sen när det väl var dags att ta ut dom för första gången så visade det sig att man med hjälp av en ofantligt stor nål skulle punktera äggen som sedan sögs ut, att då stå vid sidan om och inte kunna hjälpa med smärtan!
Något jag inte vill uppleva igen, men min fru fixade det med bravur!
När det efter ett par insättningar sedan faktiskt blev en graviditet så visade det sig vara utomkvedshavandeskap, Maria jobbade kvällen dagen innan vi skulle upp på ett andra ultraljud, dom hade redan varnat oss att det kunde vara ett utomkveds vid första besöket.
Vi ville dock hålla hoppet uppe och jag minns att Maria hade skrivit på tavlan i köket till mig att "imorgon skall vi äntligen få se våran bebis!" hoppet är det sista som lämnar en..
Ultraljudet slutade dock i ilfart ner till halmstad för operation, vi sa inte ett ord till varandra i bilen och jag visste att vad jag än gjorde så kunde jag inte hjälpa!
Kännslan av den hjälplösheten är obeskrivlig, att stå helt handfallen och inget veta vid sidan om medans Maria fick massa mediciner och sjuksköterskor kom och gick.. tankarna bara snurrade..
andra utomkvedset var ännu värre, då fick Maria akuta smärtor i magen när hon och Malin var i stan, jag fick åka in efter dom och det visar sig att det läckt ut massa blod i magen, Maria blev inlagd med en gång och klagar sedan på att smärtorna strålade upp i axlen, då gick allting väldigt fort.
Hon kördes ner till operation med en gång och att följa efter när hon ligger i en sjukhussäng med sånna smärtor och sedan behöva lämna henne där..
jag ville så gärna hjälpa..
Tanken om att det kunde ha varit sista gången jag såg henne gnagde, jag ringde till avdelningen flertalet gånger men hon var kvar på operation, villket gjorde mig ännu mera illa till mods..
Operationen hade dragit ut på tiden, men allt hade gått bra och det var en otrolig lättnad när Maria äntligen ringde!
Hela resan genom våra ivfér har varit en enda röra av kännslor, och jag har mest kännt mig hjälplös och rädd att förlora Maria, men vi går starkare ur det här
och hoppas att vi en dag ror iland våran adoption!
